Mitt namn är.....

"Men under en nyårsafton så skulle allt ändras för det var då jag fick en mersmak över vad tjejer kan ge en, rent fysiskt och psykiskt. Jag hade det så roligt som aldrig för, och när jag stod där och såg när raketerna avfyrades och smälldes, så kunde jag kosta på mig ett leende för det var äntligen nu jag fått kontroll över mitt liv efter några års berg och dalbana, en stabilitet. Efter det nyåret så börja jag tänka mer och mer på Carro, för nu hade jag allt egentligen för att kunna åka upp och hälsa på henne, men hennes uppgifter jag hade stämde inte och jag fick ingen kontakt med henne på det telefonnumret jag hade nerskrivet.

 

Det tog sin tid sen vips så hade jag hittat hon på internet, det var under en period där inget stämde för mig i det vardagliga livet så en resa till Jönköping skulle jag inte säga nej till, komma bort från allt med Malmö att göra. Vi fick tillslut kontakt och bestämde oss rätt så fort för att träffas helgen därefter, kontakten var intensiv dagligen, och vi båda två visste om att vi skulle ha en härlig helg framför oss. Nu var det minst sju år sedan jag såg hon senast, men hennes stora fina ögon fanns kvar, hennes leende som kunde få vem som helst att falla var där, men hon hade växt upp som människa.

 

Nu hade hon växt upp till att bli en riktig kvinna med former som bara gud kan ha skapat, jag kunde bara stå där med munnen öppen för jag trodde inte mina ögon när jag hoppade av tåget, var detta Carro, min lilla söta Carro från Skara sommarland. Vår helg var magisk och något som alltid kommer finns kvar i hjärtat som en varm del av mig, för jag kunde inte mer än le när jag tänkte på henne och våra sekunder, minuter och dagar tillsammans som var. Tyvärr så kunde vi inte träffas igen, inte just då, inte i vår värld tillsammans utan vi fick skiljas som goda vänner med förhoppningen om att det kunde bli vi två en dag i framtiden vilket jag accepterade för jag hade en härlig magkänsla på tåget hem om att framtiden var vi två tillsammans.

 

Jag tog en annan tågresa hem än resan dit, något längre restid var det men billigare och under denna resa så stannade tåget till i ett litet samhälle som heter Taberg, att jag skulle få träffa på en helt makalös och speciell människa där i framtiden kunde jag inte ens tänka mig medan resan fortsatte hem till Malmö. Det var härligt att komma tillbaks till jobbet måndagen därefter, det var med en särskild känsla jag steg in i lokalen redo för att sälja lite mynt till folk. Jag hade blivit rena storsäljaren nu, men jag trivdes inte med arbetet utan jag trivdes mestadels med arbetsmiljön, arbetskollegorna, ännu en gång så var jag så fascinerad över hur alla hade sin egen lilla historia att berätta."


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0